Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

  HAR STARTAT EN NY/ANNAN BLOGG/HEMSIDA. VILL DU HA ADRESSEN? fråga om det (SMS eller mail: joizmeds@hotmail.com )

Hästarna - först och faktiskt störst: Fioma!

Fioma: smeknamn: Fiomp, Fiompiz, Fiompan, Jättebäbis "rosa bitch".

Fioma är född april 2002, Hon är ett rent svenskt halvblod av den lite äldre- helvsvenska stammen. Hon är efter hingsten Patrice, och morrfadern är Bonaparte (senare i ledet finns även Arram).

Hur Fioma kom till mig är egentligen en liten absurd och ironisk berättelse.. Jag var ute efter en stor, fin lovande fälttävlandshäst, den skulle vara visad, högställd, snabb och ha bra gångarter och hoppkapacitet.. färg och rtecken är ju egentligen inte så viktig, men av någon anledning hade jag sagt att jag inte ville ha en mörkbrun häst, och om den skulle ha strumpor på benen så skulle det vara jämt antal, och den måste ha någon form av tecken i huvudet.. De som såg Fioma förstår att något måste blivit allvarligt fel i mitt huvud.. av en slump hamnar jag i söderköping hos en stor uppfödare som höll på att lägga ner.. i en hage gick det upp emot 100 hästar, bortglömda och ohanterade.. Jag hade letat länge, och ingen häst hade varit bra nog.. Fiomp var den minsta ettåring jag sett (jag letade förövrigt efter en häst som skulle bli minst 170), hon var tanig, undernärd- och ja- mörkbrun utan tecken i huvudet och med enbart en strumpa på v. bak..

Men det var någonsting, rättare sagt hennes ögon- hennes blick, något som på långt håll lös "jag är en kämpe" Jag hade redan innan sagt att jag inte ville ha en häst därifrån, men på långt håll (för det gick inte komma henne så nära) pekade jag på henen och sa "Henne vill jag köpa".

 

Det tog ett halvår för ägaren att fånga in Fioma, elelr rätatre sagt, hennes mamma.. hon skickades en decemberdag i lastbil till oss. Jag ska inte ljuga, jag kan inte ljuga... när dörrarna öppnades så stod det fulast ejag sett därinne... om hon hade varit liten och tanig var det inget ,mot vad hon var då.. med tovig vinterpäls, avföring över hela kroppen, full med ringorm, mask i magen, mager, mager och ja- vanvårdad... Jag hade förberett en krubba med mat- men hon viste int evad kraftfoder va, men hon blev överraskad av höet som låg i boxen.. men hon var så livrädd för allt så vi fick bokstavligen bära henne från lastbilen in i stallet...

 

Närmsta nätterna bodde jag i hennes box, jag hade fått klippa av svansen under roten för det var förmycket skit och växter som trasslat in sig, jag försökte, men det gick inte borsta pälsen- inte ens med en piggborste..

på nätterna låg jag hos henne, hon låg också, hon låg nästan hela tiden för hon var så svag, hon hade så dålig reaktionsförmåga så man fick ta ett steg i taget när man ledde ut henne annars gick hon in i väggar och dörrar..

Jag skulle haft henne på lån en månad- för att veterinärbesikta, lära känna oxch testa henne om hon kudne bli bra nog.. Detta klunde jag glömma

Efter tredje natten när jag satt i hennes box oxh grät tänkte jag mycket.. jag tänkte på de pengar jag jobbat och tjänat sedan jag var 11, sparat för att någon gång kunna köpa mig en loveande unghäst. Jag viste tat jag tog risker, risken att hon blev stopr och tung som sin mor, risken att hon aldrig skulle återhämta sig och överleva, men jag viste, jag viste att jag aldrig skulle kunna ha samvete att skicka itllbaka henne, och hennes kämparglöd som lös genom ögonen fick mig att åka upp till ägaren, skriva på papprena och ge han de 15000:- som han ville ha...

 

Sedan tog jag ut veterinären, han liksom alla andra i min närhet idiotförklarade mig totalt för den fula varelse jag köpt, och varelse var ett snällt ord att kalla henne, hon såg snarare ut som en korsning mellan highland cattle-ko (sådan där långhårig), åsna och älg.. Men jag älskade henne. och även om jag var ensam omd et då- så trodde jag mycket på henne, iaf på hennes kamplust, denna kamplust som räddade hennes liv, men som sedan höll på att göra så att hon inte bara höll på att döda mig, utan också all omgivning och sigsjälv..

För hon blev starkare och friskare, hon växte till sig, hon började bli en stor, iskall självsäker bitch som använde sin kamplust till att anfalla allt som kom i hennes väg..

Det var många djur och människor som jagats ut ur hagen, och även bilar och cyklister utanför som jagats av denna stora maffiga tjej med mord i blicken.

Det var ren tur att jag var den enda som skadades allvarligt av henne, och jag hade tur som överlevde.. det var den 5juni 2005 (samma dag som Adonis föddes) som jag skulle hälsa på henne i hagen, men hon ville inte hälsa utan stegrade och slog ner mig... Även om det var själen och självförtroendes hos mig som skadades mest så blev det akuten, ortopeden, 8h på kirurgbordet och sydd 3gånger i huvudet, med 25 stygn.

 

Det var den sommaren hon fyllt tre, så hon skulle ridas in, men pga min skada så skickade jag henne till min tränare i stockholm för att få hjälp.. Min dåvarande häst Calippo stod skadad och jag tog den sommaren min första semester.. åkte upp till norrland för att komma ifrån hästarna och så (ok, jag erkänner- jag gjorde inget annat än att rida och pyssla med hästar döruppe istället), jag funderade mycket på om jag ville/klarade att fortsätta, och jag bestämde mig nog för att sluta...

Men så åkte jag ner till Kicki som hade Fioma, och hon var bestämd: "Ja, Fioma är farlig, hon kommer ifrågasätta allt och alla, men får man henne på sin sida så kommer hon gå genom eld och vatten- och är det någon som kan klara det- så är det du. Det är du eller ingen som ska ha henne"

 

det var många timmars, dagars, månaders arbete för att få hennes respekt och tillit, men skam den som ger sig..

Det gick lite upp och ner närmsta åren.. den mesta energin la jag på Calippo som stod skadad. Han avlivades hösten 2006 och det tog hårt på mig... (mer om honom kommer att gå läsa under RIP). Ett halvår senare var jag så när ahonom man kunde komma.. och ännu en gång hade jag bestämt mig för att nog ge upp hästarna.. Jag var svårt sjuk och orkade inte med dem, jag las in på sjukhus, skickade ett sms till min mamma och bad henne för första gången om den tjänsten "vill du hjälpa mig så ta hand om min häst tills jag kommer hem, jag vet dock inte när".

Vad som hände ska jag inte gå in mer på här.. egentligen skulle jag inte släppts ut, men det var tur.. jag flyttades och misstrivdes och ville ut, fick tillslut permission.. jag åkte hem.. Skulle kolla till hästarna, och sätta ut annons...

 

Jag vet inte om det var tur, eller slumpen, eller meningen, eller om Fiomp just då insåg att det var just DÅ som jag behövde henne. Hon kom gnäggande till mig, som om att hon saknat mig.. Nerdrogad på starka mediciner tog jag risken.. jag ville testa henne, testa hur farlig hon var nu.. jag satt upp och red ut... Och Fiomp hade vänt, hon hade förändrats, hon hade mognat, hon hade bestämt sig för att kämpa med, istället för mot mig...

Jag hade den bästa sommaren någonsin.. Fioma var drömhästen, och vi gjorde allt möjligt och omöjligt.. hon följde mig som en hund, gick lös på gården, vi åkte och badade, åkte på träningar, tränade trail, western, dressyr, fälttävlan- ALLT! hon gick genom eld och vatten.. jag kunde, trots hennes låga ålder (5år) ta av utrustningen och rida utan.. För första gången i mitt liv hade jag en häst som jag kunde släppa upp nästan vem som helst på, hon var from som ett lamm..

Även om hon fortfarande är ung och kan bråka till ibland när hon inte förstår, och i brunsterna vara lite grinig så är hon världens underbaraste, hon som var gårdens monster är gårdens gullegris.. Om det blir fälttävlandsbanan får vi se- kapacitet har hon! med kanske blir hon en perfekt handikapphäst med tiden, och nu, nu är hon världens charmigaste gårdshäst, som älskar att bli dushad och kelad med.. av allt- och alla!

 

Oj.. det blev vist en lite längre historia, de andra lär bli kortare. Och finns som undersidor till denna.

.