HAR STARTAT EN NY/ANNAN BLOGG/HEMSIDA. VILL DU HA ADRESSEN? fråga om det (SMS eller mail: joizmeds@hotmail.com )
Augusti tvåtusentolv- tror jag
Instängd, fånge och som förlamad
i min svettluktande säng
med min odushade kropp
ligger jag och längtar ut
Jag har glömt hur man lever
jag minns inte när jag senast sprang
ett endaste steg
det var evighet sedan jag gick på stan
Hur hamnade jag är?
varför blev Jag oskyldigt dömd?
Dömd till helvetet
instängd på 30 kvadrat
oförmögen att klara migsjälv
3 år har gått
och alla drömmar har dunstat bort
trampats ner
tills det inte fanns något mer
De säger jag kanske kan bli fri om 10 år
men att drömma klassas som självdestruktivitet
så jag ligger orörlig i min säng
liggsår och med tankar som får kortslutning av syrebrist
Men mitt fängelse är inrett med mina möbler
av dem som står vid min sida
men de kan inte rädda mig ur helvetet
hur oskyldig jag än må vara
opiater, mediciner, morfin hit och dit
allt handlar om att orka överleva
och jag får inte ens säga
att jag är trött på dethär
då klassas jag som suicidal
ooch bli rom möjligt ännu mer instängd med LPT
Jag är fri nog att få öppna mitt fönster
jag har nyckeln till min dörr
jag får gå ut
det är inga murar som håller mig inlåst
Nej dte kallas ME
Myalgisk Encefalomyelit
ett kroniskt neurologiskt autoimmunt helvete
Jag gjorde inget fel
men jag hade varit frisk- om läkarna gjort rätt.
men allt är preskriberat- och jagsjälv är den enda som blev dömd
maj 09 22år ung
mitt i livet
full av drömmar
vaknade jag en morgon upp som svårt sjuk
och inget blev någonsin som förut
och sen dess
fånge i min kropp
utan ork och kraft
svagare för varje dag
men kronisk smärta 24/7
beroende av mediciner för att orka överleva
Så mycket jag vill
det fanns så mycket jag drömde om
men jag förblir
oskyldigt dömd
fånge i min sjuka kropp
och klaustrofobiskt instängd i mitt hem.
2012-08
De ger mig färg när allt annat är grått
de ger mig lust när livet är trist
de ger mig kraft, när min egna är slut
de ger mig farten, jag själv inte kan uppnå
de ger värme till kroppen som är frusen
-liksom själen
De ger hopp om framtiden
hur svart, dömd och diagnotiserad den än är
De ger kärlek som ingen annan
en trogen vänskap
-som även jag kan lita på
De ger mig, som fånge i min sjuka kropp
-känslan av frihet
När jag dör
så tror nog vissa jag hamnar i helvetet
andra hävdar att himmelen är min plats
några att det får han däruppe bestämma
som barn längtade jag till nagijala
men jag vet vart jag vill
jag hör hemma i trapalanda
(även om jag som atheist vet att det inte finns ett annat liv)
Vem förstår miner i ett stoneface?
Vem ser en osynlig?
Vem hör en stum?
Vem förklarar för en döv?
Vem visar vägen för en blind?
Vem märker om en som redan är borta försvinner?
Vem bryr sig om en betydelselös?
Vem värmer en förfrusen?
Vem ger sällskap till en ensam?
Vem tröstar en ledsen?
Uppdaterar med en hel del riktigt gammal som jag hittade i en låda häromdagen, sådant jag skrivit, men glömt att jag skrev.
dö av smärta 2003
jag hoppas att jag snart dör av smärtan
jag hoppas att ni då inser att jag talade sanning när jag sa att jag hade ont
jag hoppas att ni den dagen jag dör av smärta ångrar er
ångrar att ni inte tog mig på allvar
2004
det gör ont när jag går
kna inte springa
benen viker sig
kroppen orkar inte mer
det gör ont att andas
får ingen luft
snart orkar inte hjärtat slå mer
låt mig dö,
jag vill inte leva såhär.
24/11.2003
du står där
rak i ryggen
skrattand emed glimten i ögat
det är sådan du visar dig
Men det är inte du.
Om man tar av dig masken
ser man en liten rädd flicka
blek med tårfyllda ögon,
sönderskurna armar
och sönderbantad kropp
Du orkar inte leva
ändå skrattar du
du hatar digsjälv
ändå står du där- rak i ryggen
du spelar ett spel
ett spel som bara dusjälv förlorar på
(men du håller upp den fina fasaden)
du vägrar låta någon se dina sorgsna ögon
ingen får se
ingen får veta
20/10.03
Bakom varje ärr
Bakom varje ärr finns ett lyckorus
bakom varje ärr finns en sorg som dövats bort
bakom varje ärr finns paniken från en flicka som skärt, skärt och åter skärt (ja skurit då)
bakom varje ärr finns en fråga
varför gör hon så?
(bakom varje ärr finns ett svar)
bakom varje ärr finns en ångest
bakom varje ärr finns ett självhat
en ångets och ett självhat som bara går att döva
genom att skada sigsjälv
...................................................................................
jag är en liten flicka
som önskar att jag från livet fick sticka
man ser oftast bara att flickan ler
men hon gråter när ingen ser
det händer ofta att flickans handleder svider
men dte är bara då hon inte lider
hon älskar att se blodet rinna
en vacker dag kome rhon att försvinna
hon plågas varje dag, varje timma
hennes liv är som en enda dimma
flickan kommer att ta sitt liv en dag
jag vet för flickan det är jag
kanske lämnar jag efter mig många frågor
men svaret är desamma: livet har förmånga plågor
******************************************
jag skär i migsjälv
för det finns en anledning
jag hatar när killar tar på mig
för det finns också en anledning
jag vet om att ni hatar mig
tänker ni efter vet ni det också
(där är svaret på varför jag hatar mig)
jag litar inte på någon
om ni kände mig skulle ni veta varför
ni påstår jag är knäpp när jag bantar, skär o vägrar låta nån ta på mig
jag är knäpp som är rädd för människor
jag är knäpp som inte går till skolan
jag är störd som inte vill leva
men det finns anledningar till varför jag beter mig som jag gör
om ni bara brydde er
så skulle ni förstå
varför jag gör som jag gör
men jag kommer aldrig någonsin våga berätta
Mörkret kommer närmare
likt en tiger som jagar sitt byte
allt blir jobbigt
trots att man kämpar för att komma undan
så finns dte ingen utväg
i min ensamhet springe rjag för att slippa
slippa hamna i samma helvete som innan
hatad och ensam kämpar jag för att...
... för att jag lovat några..
lovade några någon gång
att jag inte skulle försvinna
inte för att de skulle märka
för de minns nog inte mig
men ja springer
ensam
frusen och ledsen från mörkret
men vart jag springer vet jag inte
vet bara att det är ett stort svart hål därframme
mörkret är både framför och bakom mig
jag är påväg dit
jag har varit där innan
jag vet vart man kommer
jag var påväg därifrån
då jag plötsligt märkte att jag var ensam
ensam var jag påväg därifrån
då mörkret kom framför mig
och fick mig att vända tillbaka
därinne finns tryggheten
(därinne hör jag hemma)
DÄRINNE STANNAR JAG!
Med:
eld i hjärtat
is i hjärnan
& viljan i kroppen
kan man komma långt
"hoppar av"
men kom på att den nog redan ligger under dikter och kladd
*åhh minnen, av tiden då man stavade flikka med kk...*
Någonting saknas
jag vet inte vad
men flikkans lyckliga liv är som förglömt
flickans själ har någon åter tömt
ingenting är längre någonting värt
flippan är den enda flikkan har kärt
flikkan skrattar, fklikkan ler
men bara det när någon ser
det finns ett svar på livets gåta
låt aldrig någon se dig gråta
men snart finns inte flikkan mer
Det var inatt som jag bestämde mig för att börja leva
det var inatt som jag blev lycklig
det är nu calippo går med frisk kropp och spetsade öron
och jag med ett äkta leende på läpparna
det är NU livet börjat
- Men så tittar jag på mina sönderskurna armar
maskarafläckarna på örngottet
blodfläckarna på lakanen
och de 20 blågula rosetterna (och 60 andra)
å är dte något som säger mig
att något slags liv har jag ju haft innan
men innan...
vad var det som har hänt
vad är det jag hållit på med
och varför?
tankarna var många
vissa minnesluckor finns
men också..
enhel del klara minnen
(tyvärr blev jag inte lycklig heller efter denna natten.. det tog många år, och mycket kämpande)
Åren gick och de nästa papper jag hittade har jag inga somhelst minnen av att jag skrev.. antagligen hösten/intern efter calippo avlivats.
Var är du?
jag ser dig inte i hagen
du står inte i din box
var är du?
människor runtomkring beklagar din död
de beundrar mig som var stark och såg på
såg på och höll dig när du lämnad elivet
och vist såg jag dig ta ditt sista andetag
vist hörde jag smällen när din kropp slog mot marken
men du kan väl inte vara död?
du måste vara någonstans
men jag har sett din grav
lagt rosor därpå
tackat han som grävde
men var är du?
du kan inte ligga därunder
Jag ska åka hem snart
ropa på dig från grinden
och förvänta mig att du kommer springande mot mig.
Vad är ett liv?
vi tyckte väl båda att livet var ett meningslöst lidande
vist levde vi bara för varandra!?
men vem är jag som kunde bestämma
att ditt liv skulle ta slut?
vem var jag som stod och såg på
bara såg på när du fick ett skott i pannan
jag vet, jag sa att du ville dö
jag såg ju din lidande blick
men vem är jag nu?
varför lever jag vidare?
vad är livet värt
när mitt "allt" nu är död
jag lät dig slippa lida
jag lät dig dö
och jag vill inget annan än att följa efter dig.
Ensam utan dig
"inte ens dödenkan skilja oss åt"
det var så jag sa när jag fyllde fickorna med tabletter och rakblad
varje gång du svävademellan liv och död
för det var vi, vi två mot världen och diagnoser
Tiden med dig skrevs upp somskolk hos rektorn
timma efter timma
dag efter dag
år efter år
vi rymde tillsammans när de ksulle låsa in mig
du behövde mig mer
mer än vad jag behövde slangar och dropp
vi övernattade ute i skogen bara vi kände till
inte ens snuten kund ehitta oss där
och jag kunde leva tack vare din luft i mina lungor
och jag åt, för dig, bara dig!
jag stod på andra sidan bron
men klättrade tillbaka för att vara med dig
för du behövde mig
du var den enda som behövde mig
och du!
Du är den enda som betytt något för mig!
Sommaren 2006 raserade livet jag byggt upp,
sedan kom en höst då jag förlorade allt och alla!
Men vintern kom och jag vinglade runt på trötta ben...
som tillslut inte orkade stå...
Men jag har lärt mig att stå ut:
jag vet hur man överlever
Jag vet hur man andas
när man egentligen är död
Per aspera ad astra
genom svårigheter mot stjärnorna.
Vissa gamla, andra ännu äldre...
Fett
Äckligt fett,
överallt, på mig
Det sitter fast
slingras runt
och väller fram
på min kropp
Jag hatar min spegelbild
jag gråter när jag dushar
plågas av varje sekund
varje sekund jag tvingas leva med min kropp
Jag får panik
ångesten dödar mig
låt mig få banta
låt mig få svälta, spy upp ch laxera
låt mig få gå ner i vikt,
igen
för jag vill slippa fettet
slippa allt runt omkring
(egentligen:) slippa leva
söka ljuset
När allt är som mörkast
när himlen är grå
och framtiden svart
när hoppets låga är utblåst
då måste man våga
våga söka
söka nytt hopp
som man med egen vilja
och andras hjälp
kan tända.
Ännu en gång
ensam
jag sitter bredvid järnvägsspåret
kommer få blåmärken av den snteniga backen
fudnerar på att byta sten mot järn
fryser om mina bara armar
ruskar bort håret från ansiktet
saknar
Ännu en gång saknar jag så det gör ont
8 månader är kort tid att lära sig leva ensam på
8 månader är lång tid att plågas ensam på
Jag har 5 meter till dig
fem meter och en eller fem minuter...
eller så har jag 500meter till skolan
och en evighet tills vi möts igen
Men jag går ingenstans
jag sitter kvar
frusen med blåmärken sitter jag kvar
och saknar
DIG!
Hoppar Av :2002
Flickan kommer in i klassrummet,
luften är kvavt och dunket
flickan har inte gjort sin läxa
läraren förvandlas till en häxa
flickan får höra hur värdelös hon är
läraren fattar inte hur det i flickans hjärta tär
flickan vill bara gråta
hon kommer aldrig sigsjälv förlåta
varje sekund känns som en hel minut
men till sist är lektinen slut
flickan tar sina böcker och går ut
Flickan går till skåpet, lägger böcker i väskan, ångrar sig
lämnar väskan,
tar sin jacka och går ut,
utan att vända sig om går flickan från skolgården
för att aldrig, aldrig någonsin återvända dit.
02-12-04 En stund i längtan till mörkret!
Ni säger det är skönt att jag fetare är
Ni skulle bara veta vilken ångest jag bär
Ni säger det är bra att jag till skolan går
Ni skulle bara veta hur helvete jag mår
Ni säger det är fint att mina armar läker
Men på att jag är lycklig ska ni inte vara så säker
Ni säger det är kul att se att jag ler
Men det gör jag bara när ni ser
Jag bedrar er alla
för att ni mig frisk ska kalla
Men nu orkar jag inte mer
Ångesten drar mig bara djupare ner
Snart blir det mörkt snart blir livet svart
Men, jag vill ju inte mista Flippan & Goliath
Så, jag fortsätter skratta jag fortsätter le
Men det bara för att det är det ni vill se
Jag fortsätter äta, se rundare ut
Men tro inte att min ångest är slut!…
Det går inte tämja en zebra
Ty, zebran kan behärska sitt hjärta och blod
och låsa inne allt från omvärlden
endast ränder längs armar
likt taggtråd runt en stenborg
vittnar om en trasig insida
Jag orkar inte kämpa mer
jag vill vara duktig
jag vill låta demonen ta död på mig
jag vill svälta migsjälv
jag vill bort härifrån
jag vill ta mit tliv och slippa lida
ingen fattar vad jag går igenom
ingen fattar hur jag kämpar
nu är jag fet och jag äter
jag går i skolan också
men ingen fattar vilket helvete jag lever i
snart rasar allt jag byggt upp
snart finns ingen kontroll
nu låter jag demonerna ta mig
divinum sedare dolorem: dte är gudomligt att döva smärta
Ni ljuger!
ni säger att jag rider bra
ändå klagar ni på mitt sätt att träna mina hästar
jag säger jag rider dåligt
ni håller med genom att inte tro på mig
ni säger jag är sjukt smal
ändå kallar ni mig vacker
jag säger jag är fet
ni håller med genom att köpa lightprodukter till mig
Ni säger att jag är duktig i skolan
ändå klagar ni på mina betyg
jag säger att jag är en misslyckad elev
ni håller med genom att hata mig vid minsta frånvaro
ni säger jag kan lyckas i livet
att jag kan gå långt
ändå påpekar ni alla mina fel i brister
jag säfger att jag misslyckas med allt
ni ber mig hålla käft och kallar mig bortskämd misslyckad ungjävel.
Förlåt
förlåt att jag skär mig
förlåt att jag svälter
men jag älskar att göra det jag gör
förlåt att jag driver hästen
och halvt går omkull
men jag vill egentligen inte göra det jag gör
förlåt att jag vill bli smal och vinna så att ni kan få bli stolta över mig
Du! (RIP Calippo)
min kära
min enda
mitt allt
En på miljonen
den enda..
..som betyder något.
Det är du!
Grå himmel (Joiz- 2005)
bruna kala träd
Dött
men jag lever,
nästan
i min säng
tittar ut genom fönstret
vill se ljuset,
men det börjar skymma
det blir inte ljusare än såhär,
Bara mörkare
i mitt redan mörka rum,
Och liv.
Hämta kraft (Höst 2006-Joanna)
Svälj din heder
glöm din stolthet
inse vem du är
vem du är just nu (inte då)
Se det du har förlorat
sedan..
vänd dig om
och snegla på det du kan ta tillbaka
Glöm sedan tid och rum
glöm det som är
låt dem ta din stolthet ifrån dig
utnyttja den frid du får
Lägg dig ner
dra ditt täcke över din frusna kropp
sov, sov ett tag
Sluta kämpa
(sålänge du inte vet vilket håll du ska kämpa åt)
Vila nu, vila ut
samla krafft
samla mod
För imorgon ska du resa dig
imorgon går solen upp igen
imorgon måste du vara stark
För du ska ta tillbaka det du har förlorat
-men som ändå finns kvar
du ska kämpa,
du ska slåss
Du ska känna din styrka och ditt mod
din stolthet ska du ta tillbaka
ditt hopp ska komma åter
och du ska få känna glädje igen.
Men vila nu, vila ut
låt dem låna din stolthet ett tag
för den dagen du är stark nog att ta tillvara på den
den dagen har du den åter.
...
Jag längtar tillbaka
tillbaka till en tid mitt emellan
helvete och helvete
en tid då jag var som starkast,
en tid då det fanns ett streck över diagnoserna.
Det var vi, bara vi
och vi hade överlevt
och inget skulle hindra oss från att gå
"hur långt som helst".
Men tiderna förändrades
det jag trodde var början
en början som sedan följdes med ett litet steg tillbaka
visade sig vara just en början
En början på vårat slut
Farfar (Joiz- december 2007)
Du bad aldrig om hjälp
Du bad aldrig om nåd
Du klarade dig ensam
Du var tapper som få
Det fanns ingen starkare är du
Ingen tacksammare för den lilla hjälp du fick
Det lilla du tog emot
Du kämpade ensam
Det var så du ville ha det
De säger att du hade ett så rikt liv
Och de har så rätt
För det finns ingen som sett allt det du sett
Varit med om det du varit med om
Som enbart stärkts av allt som livet gett
Du var den starkaste av alla
Jag kommer alltid med stolthet låta ditt blod cirkulera i mina ådror
Jag vet att det är din styrka jag ärvt
Och att det är det jag fått av dig som hållit mig vid liv
Jag kommer alltid att älska det du gett
……och vara evigt tacksam……
VÄNNER...
Det heter så vackert:
"framgång skapar vänner-
motgång prövar dem"
Antingen hade jag ingen framgång
eller några riktiga vänner
För nu efter 10 år i mörkret
så står jag ensam
ensam och övergiven.
Ett fåtal halvvänner har kommit och gått
besvikelser, svek och ännu fler svek
och jag skulle aldrig våga lita,
igen.
Jag avskyr de som inte försökte
jag avskyr de som gav upp
alla dem som aldrig trodde på mig
och som inte förstod mitt behov av dem.
Men mest av allt hatar jag migsjälv
för att...
för att jag var en sådan värdelös människa utan vänner
jag förtjänade nog aldrig något bättre.
Jag gråter nu
tårarna rinner
för de 10 förlorade år
10 år i ensamhet
så många onödiga ärr på mina armar
som aldig blivit till
om jag haft någon som kunnat trösta
någon annan än rakbladet.
Kanske var mitt liv
mina problem och mitt mörker
försvårt att förstå sig på
kanske drog jag mig undan
kanske vågade jag inte ens lita från början.
Men var jag aldrig värd något?
en kram? en klapp på axeln?
lite tröst? eller en sekunds ögonkontakt?
För jag bad inte om förståelse,
men jag önskade mig mer än bortvända blickar,
när jag gick förbi.
Jag skriver och jag gråter
jag önskar mig vänner
och jag förlåter
om någon nu känner
för att bli min vän
Ja, jag skriver och jag gråter
jag önskar ni förlåter
alla mina fel och brister
Men ni behövde aldrig stoppa blod från mina vrister.
För nu är 10 års motgång över
nu tror jag min efterlängtade
framgång kommer
ensam har jag kämpat mig hit
Är jag värd nya vänner nu?
Jag står med öppna armar
jag kan ge kramart och trygghet, erfarenheter
och jag kan dela med mig av mitt nu lyckliga och berikade liv
jag kan skratta åt allt, om någon vill skratta med mig
Men vem vill vara vän med en ärrad ensam människa?
Det fanns EN
så många kom
men som sedan gick
endel stannade längre
andra gav upp direkt
Allt från oskyldiga klasskompisar
(vänner... lärare... medmänniskor)
till proffessionella psykologer
ingen vågade stanna och hjälpa
en ensam, självdestruktiv, vilsen liten tös.
Men så kom HON in i mitt liv
hon smög sig in
Men nej, jag skulle aldrig våga lita
ville inte bli sviken,
igen.
Så jag berättade hur h.o.p.p.l.ö.s jag var
jag visade min trasiga kropp
min trasiga själv
försökte få henne att förstå
förstå att det var försent
Jag skulle aldrig hålla mig vid liv
det var försent
ingen skulle kunna hålla mig vid liv
Men hon stannade kvar
jag försökte säga farväl
men hon sökte upp mig gång på gång
på krogar och järnvägspår
bröt sig in i min lägenhet
stoppade blodet
höll om
tröstade
Gång på gång
så många kramar
hade jag aldrig förut fått.
Hon fick se
det ingen förut sett
hon fick se mig gråta
Jag gjorde vad jag kunde
för att få henne att ge upp
för det var ju redan försent
Jag testade och jag slog
hotade och rymde
men hon gav aldrig upp
hon slutade aldrig att älska
mig?
Eftersom hon endå skulle envisas
med att hålla mig vid liv
eftersom hon faktiskt trodde på mig
så började jag våga kämpa
orka kämpa
kämpa mig igenom mörkret
Jag fick ett liv
till slut
ett liv värt att levas
och Hon står kvar
än idag
TACK! Tack för allt
Tack min vän
min enda vän
social fobi
Ensam
Varför pratar ingen till mig
är jag utfryst
eller är det min spelade spändhet
som skrämmer bort omgivningen
Är det ingen som ser att det bara är rädsla?
Ensam
i en skola full av liv är jag ensam
ingen som vill tala med mig
det finns ingen vän till mig
Ingen som följde efter mig
När jag så diskret flydde från skolgården
bort från civilisationen
Nu sitter jag här
och lider
i och av min ensamhet
Jag är ett litet barn
lämnad ensam på en buss
någonstans i detta land
ihopkurad i sätet
tårfyllda ögon
Varför vill ingen ge ett barn en tröstande kram?
Jag kämpar emot ensamhetens tårar
för ingen ser mig som ett barn
De ser en kaxig tonåring
förhoppningsvis
eller så ser de den 20åring jag är..
en omogen sådan
vuxen med trotsigt uppsatta fötter på sätet
Jag väntar på den snäsiga frågan
"sitter du med skorna i soffan hemma också?"
kanske borde jag svara att jag inte har något hem
antagligen svarar jag "Ja, det gör jag"
Säkerligen frågar ingen.
För ingen ser mig i min ihopkurade kropp...
I den riktiga verkligheten
bland människormassor
runt, runt i det stora landet
och jag är med
Jag är här
Min styrka stärks av varje sekund
långa plågsamma sekunder..
med rädsla och panikångest
jag härdas genom KBT
Jag kämpar och pustar ut
Omöjligheter blir till möjligheter
Mardrömmar blir önskedrommar
Följande tillhör det förflutna, ja, jag var vid döden och vände, men jag vände i tid och kommer aldrig gå åter.
Att klara gymnasiet. 4/10.06
Vaknar upp i min säng
det är ljust utanför mitt fönster
undrar varför klockan inte ringt
undrar vad jag gjort kvällen innan
men de sönderskurna handlederna
talar tydligt om att natten var hård
blodet förklarar att igår fanns ingen morogndag
Men morgonljuset väckte mig
en ny dag, men missad morgonlektion
bandagerar handlederna
kollar igenom kroppen
hals, nacke och ben är oskadda denna natt
öppnar kylen
klunkar en cider
klär på mig ett par jeans och en munkjacka
sminkar det döda ansiktet
tar ut en andra cider ur kylen
häller över till en petflaska
tar på mig skorna
med ett leénde och lite småvinglig kropp
tar jag mig iaf till skolan
väl framme slängs den nu tomma flaskan
jag (låtsas)ler åt den nya dagen
måndag
Tunn jeansjacka
tjocka vantar
två systemetpåsar
På en bänk i parken
Hälsosamma människor springer förbi
jag tar två klunkar till
sitter kvar
någon tittar konstigt
jag tittar på bokstäverna jag skriver
Det är kallt
jag frös
alkoholen dövar
Jag är 19 år
men redan fast på parkbänken
tisdag
Med mina sista krafter tog jag mig hit
med mina sista pengar
och i mina sista minuter i friheten
tog jag mig hit
via systemet till stationen
Vårsolen tinar mitt frusna hjärta
men jag vet, det är försent
försent att fly från flykten
jag vet att de snart hittar mig
jag vet att de kommer att ta mig
I mina sista fria minuter
Jag klunkar så mycket min kropp kan ta
(den gränsen är dock passerad)
spottar blod
kräks blod
kanske har de rätt
(kanske har jag gått förlångt)
tömmer flaskan
väntar på att bli hämtad
Jag har slutat fly.
Torsdag
Ihopkurad i en säng på psyk
abstinensen tinar av tabletter
sår av naglar på hals och nacke
svettluktande T-shirt
prat överallt
av upp eller neråtdrogade personer
Jag vill hem
krossäkra fönster
Vad gör jag här?
vill inte höra, vill inte se
blev av med min MP3
"jag kan ju hänga mig i sladdarna" (obs: det gårINTE)
Snällaste läkaren kommer in-
han som ger tabletter
jag drogas bort
vågar inte lämna mitt rum skulle inte hitta tillbaka
rädd
livrädd
för migsjälv
fredag
instängd i migsjälv
ihopkurad
men sängen är stor
liksom rummet jag ligger i
instängd
men dörren står öppen
tillsynsgrad 4
Jag stannar i mitt rum
utanför syns de låsta portarna
utanför vimlar det av psykfall och psykologer-
vilka är farligast?
Jag är inlåst med dem alla
och instängd i migsjälv
Utanför de gallrade fönsterna ser himlen blå ut
kanske borde jag våga mig ut i korridoren
leta efter receptionen
be om min mobil
ringa min vän (min räddare)
hon som lämnade mig här
höra något från civilisationen
höra en lugn röst
Öppna mig.
Lördag (flyttad)
Vem är jag?
sittande i en sjukhussäng
med knäna uppdragna
på psyk
nerdrogad med lugnande
för jag är försvår att klara av
förfarlig för migsjälv
iproppad massa antidepressivt
för att jag inte ska gå under
Vem är jag?
som gett upp såhär?
lämnat över mig till dem
jag behöver inte försöka sova
får sömntabletter såfort jag vaknar
behöver inte känna så hjärtat slår
för det håller maskiner koll på
behöver inte veta vad jag heter
eller vad jag gör här-
för det vet DOM
Men dom vet inte, vem jag är
någon månad senare
Det vänder
det vänder sakta
men det vänder
Jag klättrar uppåt
armarna är möra
men jag klättrar
och jag klättrar uppåt
Det ljusnar
men det mörknar då och då
det är inte längre kolsvart
livet ljusnar
Jag ler
ler som alltid annars
men det finns en skillnad
Nu ler jag av glädje
Nu är det på riktigt
Livet vänder
jag klättrar uppåt
livet ljusnar
och jag kan känna lycka
Nu är det på riktigt!