Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

  HAR STARTAT EN NY/ANNAN BLOGG/HEMSIDA. VILL DU HA ADRESSEN? fråga om det (SMS eller mail: joizmeds@hotmail.com )

Observera lagen om förbud att kopiera/själa texter!

  

Augusti tvåtusentolv- tror jag

Instängd, fånge och som förlamad

i min svettluktande säng

med min odushade kropp

ligger jag och längtar ut

 

 

Jag har glömt hur man lever

jag minns inte när jag senast sprang

ett endaste steg

det var evighet sedan jag gick på stan

 

Hur hamnade jag är?

varför blev Jag oskyldigt dömd?

 

Dömd till helvetet

instängd på 30 kvadrat

oförmögen att klara migsjälv

 

 

3 år har gått

och alla drömmar har dunstat bort

trampats ner

tills det inte fanns något mer

 

 

De säger jag kanske kan bli fri om 10 år

men att drömma klassas som självdestruktivitet

så jag ligger orörlig i min säng

liggsår och med tankar som får kortslutning av syrebrist

 

 

Men mitt fängelse är inrett med mina möbler

av dem som står vid min sida

men de kan inte rädda mig ur helvetet

hur oskyldig jag än må vara

 

 

opiater, mediciner, morfin hit och dit

allt handlar om att orka överleva

och jag får inte ens säga

att jag är trött på dethär

då klassas jag som suicidal

ooch bli rom möjligt ännu mer instängd med LPT

 

 

Jag är fri nog att få öppna mitt fönster

jag har nyckeln till min dörr

jag får gå ut

det är inga murar som håller mig inlåst

 

Nej dte kallas ME

Myalgisk Encefalomyelit

ett kroniskt neurologiskt autoimmunt helvete

 

 

Jag gjorde inget fel

men jag hade varit frisk- om läkarna gjort rätt.

men allt är preskriberat- och jagsjälv är den enda som blev dömd

 

maj 09 22år ung

mitt i livet

full av drömmar

vaknade jag en morgon upp som svårt sjuk

och inget blev någonsin som förut

 

 

och sen dess

fånge i min kropp

utan ork och kraft

svagare för varje dag

men kronisk smärta 24/7

beroende av mediciner för att orka överleva

 

 

Så mycket jag vill

det fanns så mycket jag drömde om

men jag förblir

oskyldigt dömd

fånge i min sjuka kropp

och klaustrofobiskt instängd i mitt hem.


 

 

2012-08

De ger mig färg när allt annat är grått

de ger mig lust när livet är trist

de ger mig kraft, när min egna är slut

de ger mig farten, jag själv inte kan uppnå

de ger värme till kroppen som är frusen

-liksom själen

 

 

De ger hopp om framtiden

hur svart, dömd och diagnotiserad den än är

De ger kärlek som ingen annan

en trogen vänskap

-som även jag kan lita på

De ger mig, som fånge i min sjuka kropp

-känslan av frihet

 

 

 

När jag dör

så tror nog vissa jag hamnar i helvetet

andra hävdar att himmelen är min plats

några att det får han däruppe bestämma

som barn längtade jag till nagijala

men jag vet vart jag vill

jag hör hemma i trapalanda

(även om jag som atheist vet att det inte finns ett annat liv)

 

 

 

Kroniskt sjuk, utan svar.. höst 2009
 MED HOPPET och livslusten KVAR:
Om du vaknar upp utan armar eller ben
Utan perfekta hälsan
Kolla efter vad du ändå har
Sök nya sätt att känna lycka
Lev idag
Imorgon kan det vara försent.
 
Vi  väljer vad vi ser
och hur vi ser det
varje morgon väljer vi
om vi ska leva denna dag
eller dra täcket över huvudet
 
olika förutsättningar
olika krav på lycka
men lika många timmar på ett dygn
Ja, 24timmar att njuta av
eller sova bort
hellre sova bort
än deppa bort
 
Du vet ej om hindrena är högre imon
Så lev idag
Vänta inte
Vill du springa ett maratonlopp
Gör det idag
Imorgon kan du vakna förlamad.
 
Vår2010:
En frisk själ
I en sjuk kropp
Så mycket vilja
Ingen ork
Kapacitet och styrka
Men ingenting fungerar
Eldsjäl, vilja och liv
Men en död kropp
Hur kunde det bli såhär?
Varför?
Vi lever så olika liv
Jag och min kropp
 
 
När hoppet också dött vår-sommar 2010
 
Låt mig få leva
Eller låt mig dö
Orkar inte med detta tillstånd
HALVDÖD
Orkar inte tvinga ner luft i min alungor
Snälla gör mig medvetslös
Orkar inte kämpa
Vill vila, behöver sova
Kan ej somna
HALVLEVANDE
Ge mig ett svar
Så jag vet hur jag kan leva
Ge mig medicin
Hjälp mig
Låt mig fåleva igen
…eller dö…
HALVDÖD
  
I min säng
I mitt rum
I min ensamhet
Ligger jag
Sjukare än igår
I hopp om
Att vara friskare imorgon
Hoppas förgäves
Vill
Men orkar inte
Kan inte
Slutat vilja
Orkar inte bli besviken
Hopplösheten tar över
Dör även inombords
  
M.E.?
Dunkande huvudvärk
Kronisk yrsel
Flackande ögon
Försvagad kropp
Med en hjärna som inte tänker
Lungor som glömmer att andas
Muskler som slutat fungera..
…lever jag.
Benen viker sig
Ramlar omkull
Faller inombords
 
Ett år har gått
Jag har inte kommit någonstans
Mitt liv har jag förlorat
Men ingen lläkare kange svar
Vad som är fel
Vad som hänt
Varför
Eller hur min framtid ser ut
Om jag har någon..
…framtid?
 
 

Vem förstår miner i ett stoneface?

Vem ser en osynlig?

Vem hör en stum? 

Vem förklarar för en döv?

 Vem visar vägen för en blind?

Vem märker om en som redan är borta försvinner?

Vem bryr sig om en betydelselös?

Vem värmer en förfrusen?

Vem ger sällskap till en ensam?

Vem tröstar en ledsen?

 
Sommar/höst 2009 efter att ha fått veta att de första 21årens plågor i mitt liv berodde på svår celiaki.
 
Diagnostiserad
En diagnos
Ett svar
En anledning
21års helvete
Läkarna sa det var psykiaskt
Psykologerna kallade det påhitt
Provsvaren bevisade sanningen
Svart på vitt
Jag kommer alltid vara sjuk
Men nu vet jag
Vad som är fel
Annan kost kan göra mig symtomfri
Ingen såg, jag ville dö
Idag är jag glad att jag överlevde
Annars hade ingen fått veta
Veta att jag hade rätt
Och jag hade aldrigfått chansen
Chansen att leva symtomfri
En diagnos- en räddning
 
Annat:
Jag vågar riskera
Jag sa ”aldrig mer”
För aldrig skulle jag offra så mycket igen
Offra allt
För någon somkan lämna
Som du…
Lämna mig, lämna livet
Men nu står jag här
Offrat allt
För en sådan som du
Kanske försvinner han
Så som du
Kanske kommer jag
Halvt dö av sorg igen
Men jag är lyckligidag
Jag är lycklig nu
Och vad som än sker
Så är det värt det.
 
Lyckligt slut:
Jag trodde aldrig på ett lyckligt slut
För mig
Mitt liv skulle ju aldrig bli bra
Trodde jag
Enda ljuset verkade vara döden
Hoppades på en olycka
För anhörigas skull
Men även den mörkaste tunnel
Kan innehålla stigar
Kanske gör man som mig
Testar femtioelva sådana
Tills man hittar rätt
 
Även den med nattsvart liv
Kan få känna lycka
Bara man aldrig ger upp
Bara mankämpar.
Lite till!

 

Uppdaterar med en hel del riktigt gammal som jag hittade i en låda häromdagen, sådant jag skrivit, men glömt att jag skrev.

 

dö av smärta 2003 

jag hoppas att jag snart dör av smärtan

jag hoppas att ni då inser att jag talade sanning när jag sa att jag hade ont

jag hoppas att ni den dagen jag dör av smärta ångrar er

ångrar att ni inte tog mig på allvar

 

2004

det gör ont när jag går

kna inte springa

benen viker sig

kroppen orkar inte mer

det gör ont att andas

får ingen luft

snart orkar inte hjärtat slå mer

låt mig dö,

jag vill inte leva såhär.

 

24/11.2003

du står där

rak i ryggen

skrattand emed glimten i ögat

det är sådan du visar dig

Men det är inte du.

Om man tar av dig masken

ser man en liten rädd flicka

blek med tårfyllda ögon,

sönderskurna armar

och sönderbantad kropp

Du orkar inte leva

ändå skrattar du

du hatar digsjälv

ändå står du där- rak i ryggen

du spelar ett spel

ett spel som bara dusjälv förlorar på

(men du håller upp den fina fasaden)

du vägrar låta någon se dina sorgsna ögon

ingen får se

ingen får veta

 

20/10.03

Bakom varje ärr

Bakom varje ärr finns ett lyckorus

bakom varje ärr finns en sorg som dövats bort

bakom varje ärr finns paniken från en flicka som skärt, skärt och åter skärt (ja skurit då)

bakom varje ärr finns en fråga

varför gör hon så?

(bakom varje ärr finns ett svar)

bakom varje ärr finns en ångest

bakom varje ärr finns ett självhat

en ångets och ett självhat som bara går att döva

genom att skada sigsjälv

 

...................................................................................

jag är en liten flicka

som önskar att jag från livet fick sticka

man ser oftast bara att flickan ler

men hon gråter när ingen ser

det händer ofta att flickans handleder svider

men dte är bara då hon inte lider

hon älskar att se blodet rinna

en vacker dag kome rhon att försvinna

hon plågas varje dag, varje timma

hennes liv är som en enda dimma

flickan kommer att ta sitt liv en dag

jag vet för flickan det är jag

kanske lämnar jag efter mig många frågor

 

men svaret är desamma: livet har förmånga plågor

 

******************************************

jag skär i migsjälv

för det finns en anledning

jag hatar när killar tar på mig

för det finns också en anledning

jag vet om att ni hatar mig

tänker ni efter vet ni det också

 

(där är svaret på varför jag hatar mig)

jag litar inte på någon

om ni kände mig skulle ni veta varför

ni påstår jag är knäpp när jag bantar, skär o vägrar låta nån ta på mig

jag är knäpp som är rädd för människor

jag är knäpp som inte går till skolan

jag är störd som inte vill leva

men det finns anledningar till varför jag beter mig som jag gör

om ni bara brydde er

så skulle ni förstå

varför jag gör som jag gör

men jag kommer aldrig någonsin våga berätta


 

Mörkret kommer närmare

likt en tiger som jagar sitt byte

allt blir jobbigt

trots att man kämpar för att komma undan

så finns dte ingen utväg

i min ensamhet springe rjag för att slippa

slippa hamna i samma helvete som innan

hatad och ensam kämpar jag för att...

... för att jag lovat några..

lovade några någon gång

att jag inte skulle försvinna

inte för att de skulle märka

för de minns nog inte mig

men ja springer

ensam

frusen och ledsen från mörkret

men vart jag springer vet jag inte

vet bara att det är ett stort svart hål därframme

mörkret är både framför och bakom mig

jag är påväg dit

jag har varit där innan

jag vet vart man kommer

jag var påväg därifrån

då jag plötsligt märkte att jag var ensam

ensam var jag påväg därifrån

då mörkret kom framför mig

och fick mig att vända tillbaka

därinne finns tryggheten

(därinne hör jag hemma)

DÄRINNE STANNAR JAG!

Med:

eld i hjärtat

is i hjärnan

& viljan i kroppen

kan man komma långt

 

"hoppar av"

men kom på att den nog redan ligger under dikter och kladd

 

*åhh minnen, av tiden då man stavade flikka med kk...*

 

Någonting saknas

jag vet inte vad

men flikkans lyckliga liv är som förglömt

flickans själ har någon åter tömt

ingenting är längre någonting värt

flippan är den enda flikkan har kärt

flikkan skrattar, fklikkan ler

men bara det när någon ser

det finns ett svar på livets gåta

låt aldrig någon se dig gråta

men snart finns inte flikkan mer

Det var inatt som jag bestämde mig för att börja leva

det var inatt som jag blev lycklig

det är nu calippo går med frisk kropp och spetsade öron

och jag med ett äkta leende på läpparna

det är NU livet börjat

- Men så tittar jag på mina sönderskurna armar

maskarafläckarna på örngottet

blodfläckarna på lakanen

och de 20 blågula rosetterna (och 60 andra)

å är dte något som säger mig

att något slags liv har jag ju haft innan

men innan...

vad var det som har hänt

vad är det jag hållit på med

och varför?

tankarna var många

vissa minnesluckor finns

men också..

enhel del klara minnen

(tyvärr blev jag inte lycklig heller efter denna natten.. det tog många år, och mycket kämpande)

 

 

 

Åren gick och de nästa papper jag hittade har jag inga somhelst minnen av att jag skrev.. antagligen hösten/intern efter calippo avlivats.

 

Var är du?

jag ser dig inte i hagen

du står inte i din box

var är du?

människor runtomkring beklagar din död

de beundrar mig som var stark och såg på

såg på och höll dig när du lämnad elivet

och vist såg jag dig ta ditt sista andetag

vist hörde jag smällen när din kropp slog mot marken

men du kan väl inte vara död?

du måste vara någonstans

men jag har sett din grav

lagt rosor därpå

tackat han som grävde

men var är du?

du kan inte ligga därunder

Jag ska åka hem snart

ropa på dig från grinden

och förvänta mig att du kommer springande mot mig.

Vad är ett liv?

vi tyckte väl båda att livet var ett meningslöst lidande

vist levde vi bara för varandra!?

men vem är jag som kunde bestämma

att ditt liv skulle ta slut?

vem var jag som stod och såg på

bara såg på när du fick ett skott i pannan

jag vet, jag sa att du ville dö

jag såg ju din lidande blick

men vem är jag nu?

varför lever jag vidare?

vad är livet värt

när mitt "allt" nu är död

jag lät dig slippa lida

jag lät dig dö

och jag vill inget annan än att följa efter dig.

Ensam utan dig

"inte ens dödenkan skilja oss åt"

det var så jag sa när jag fyllde fickorna med tabletter och rakblad

varje gång du svävademellan liv och död

för det var vi, vi två mot världen och diagnoser

Tiden med dig skrevs upp somskolk hos rektorn

timma efter timma

dag efter dag

år efter år

vi rymde tillsammans när de ksulle låsa in mig

du behövde mig mer

mer än vad jag behövde slangar och dropp

vi övernattade ute i skogen bara vi kände till

inte ens snuten kund ehitta oss där

och jag kunde leva tack vare din luft i mina lungor

och jag åt, för dig, bara dig!

jag stod på andra sidan bron

men klättrade tillbaka för att vara med dig

för du behövde mig

du var den enda som behövde mig

och du!

Du är den enda som betytt något för mig!

 

 

Sommaren 2006 raserade livet jag byggt upp,

sedan kom en höst då jag förlorade allt och alla!
Men vintern kom och jag vinglade runt på trötta ben...
som tillslut inte orkade stå...
Men jag har lärt mig att stå ut:
jag vet hur man överlever
Jag vet hur man andas
när man egentligen är död

 

  

Per aspera ad astra
genom svårigheter mot stjärnorna.


 

 

Vissa gamla, andra ännu äldre...

 

Fett

Äckligt fett,

överallt, på mig

Det sitter fast

slingras runt

och väller fram

på min kropp

 

Jag hatar min spegelbild

jag gråter när jag dushar

plågas av varje sekund

varje sekund jag tvingas leva med min kropp

Jag får panik

ångesten dödar mig

låt mig få banta

låt mig få svälta, spy upp ch laxera

låt mig få gå ner i vikt,

igen

 

för jag vill slippa fettet

slippa allt runt omkring

(egentligen:) slippa leva

 

 

 

 

söka ljuset

 

När allt är som mörkast

när himlen är grå

och framtiden svart

när hoppets låga är utblåst

då måste man våga

våga söka

söka nytt hopp

som man med egen vilja

och andras hjälp

kan tända.

 

 

Ännu en gång

 

ensam

jag sitter bredvid järnvägsspåret

kommer få blåmärken av den snteniga backen

fudnerar på att byta sten mot järn

fryser om mina bara armar

ruskar bort håret från ansiktet

saknar

Ännu en gång saknar jag så det gör ont

8 månader är kort tid att lära sig leva ensam på

8 månader är lång tid att plågas ensam på

Jag har 5 meter till dig

fem meter och en eller fem minuter...

eller så har jag 500meter till skolan

och en evighet tills vi möts igen

Men jag går ingenstans

jag sitter kvar

frusen med blåmärken sitter jag kvar

och saknar

 

DIG!

 

 

 

Hoppar Av :2002
Flickan kommer in i klassrummet,
luften är kvavt och dunket
flickan har inte gjort sin läxa
läraren förvandlas till en häxa
flickan får höra hur värdelös hon är
läraren fattar inte hur det i flickans hjärta tär
flickan vill bara gråta
hon kommer aldrig sigsjälv förlåta
varje sekund känns som en hel minut
men till sist är lektinen slut
flickan tar sina böcker och går ut
Flickan går till skåpet, lägger böcker i väskan, ångrar sig
lämnar väskan,
tar sin jacka och går ut,  
utan att vända sig om går flickan från skolgården
för att aldrig, aldrig någonsin återvända dit.


02-12-04 En stund i längtan till mörkret!
Ni säger det är skönt att jag fetare är
Ni skulle bara veta vilken ångest jag bär
Ni säger det är bra att jag till skolan går
Ni skulle bara veta hur helvete jag mår
Ni säger det är fint att mina armar läker
Men på att jag är lycklig ska ni inte vara så säker
Ni säger det är kul att se att jag ler
Men det gör jag bara när ni ser
Jag bedrar er alla
för att ni mig frisk ska kalla
Men nu orkar jag inte mer
Ångesten drar mig bara djupare ner
Snart blir det mörkt snart blir livet svart
Men, jag vill ju inte mista Flippan & Goliath
Så, jag fortsätter skratta jag fortsätter le
Men det bara för att det är det ni vill se
Jag fortsätter äta, se rundare ut
Men tro inte att min ångest är slut!…



 

 

Det går inte tämja en zebra

Ty, zebran kan behärska sitt hjärta och blod

och låsa inne allt från omvärlden

endast ränder längs armar

likt taggtråd runt en stenborg

vittnar om en trasig insida

 

 

Jag orkar inte kämpa mer

jag vill vara duktig

jag vill låta demonen ta död på mig

jag vill svälta migsjälv

jag vill bort härifrån

jag vill ta mit tliv och slippa lida

ingen fattar vad jag går igenom

ingen fattar hur jag kämpar

nu är jag fet och jag äter

jag går i skolan också

men ingen fattar vilket helvete jag lever i

snart rasar allt jag byggt upp

snart finns ingen kontroll

nu låter jag demonerna ta mig

 

divinum sedare dolorem: dte är gudomligt att döva smärta

 

Ni ljuger!

ni säger att jag rider bra

ändå klagar ni på mitt sätt att träna mina hästar

jag säger jag rider dåligt

ni håller med genom att inte tro på mig

 

ni säger jag är sjukt smal

ändå kallar ni mig vacker

jag säger jag är fet 

ni håller med genom att köpa lightprodukter till mig

 

Ni säger att jag är duktig i skolan

ändå klagar ni på mina betyg

jag säger att jag är en misslyckad elev

ni håller med genom att hata mig vid minsta frånvaro

 

ni säger jag kan lyckas i livet

att jag kan gå långt

ändå påpekar ni alla mina fel i brister

jag säfger att jag misslyckas med allt

ni ber mig hålla käft och kallar mig bortskämd misslyckad ungjävel.

 

 

 

Förlåt

förlåt att jag skär mig

förlåt att jag svälter

men jag älskar att göra det jag gör

förlåt att jag driver hästen

och halvt går omkull

men jag vill egentligen inte göra det jag gör

förlåt att jag vill bli smal och vinna  så att ni kan få bli stolta över mig

 

 

 Du! (RIP Calippo)

 

min kära

min enda

mitt allt

En på miljonen

den enda..

..som betyder något.

Det är du!

 

Grå himmel (Joiz- 2005)
bruna kala träd
Dött
men jag lever,
nästan
i min säng
tittar ut genom fönstret
vill se ljuset,
men det börjar skymma
det blir inte ljusare än såhär,
Bara mörkare
i mitt redan mörka rum,
Och liv.


Hämta kraft (Höst 2006-Joanna)
Svälj din heder
glöm din stolthet
inse vem du är
vem du är just nu (inte då)

 

Se det du har förlorat
sedan..
vänd dig om
och snegla på det du kan ta tillbaka

 

Glöm sedan tid och rum
glöm det som är
låt dem ta din stolthet ifrån dig
utnyttja den frid du får

 

Lägg dig ner
dra ditt täcke över din frusna kropp
sov, sov ett tag
Sluta kämpa
(sålänge du inte vet vilket håll du ska kämpa åt)

 

Vila nu, vila ut
samla krafft
samla mod

För imorgon ska du resa dig
imorgon går solen upp igen
imorgon måste du vara stark

 

För du ska ta tillbaka det du har förlorat
-men som ändå finns kvar
du ska kämpa,
du ska slåss


Du ska känna din styrka och ditt mod
din stolthet ska du ta tillbaka
ditt hopp ska komma åter
och du ska få känna glädje igen.

 

Men vila nu, vila ut
låt dem låna din stolthet ett tag
för den dagen du är stark nog att ta tillvara på den
den dagen har du den åter.


...
Jag längtar tillbaka
tillbaka till en tid mitt emellan
helvete och helvete
en tid då jag var som starkast,
en tid då det fanns ett streck över diagnoserna.

 

Det var vi, bara vi
och vi hade överlevt
och inget skulle hindra oss från att gå
"hur långt som helst".

 

Men tiderna förändrades
det jag trodde var början
en början som sedan följdes med ett litet steg tillbaka
visade sig vara just en början
En början på vårat slut
 

 

Farfar (Joiz- december 2007)

Du bad aldrig om hjälp
Du bad aldrig om nåd
Du klarade dig ensam
Du var tapper som få

 

Det fanns ingen starkare är du
Ingen tacksammare för den lilla hjälp du fick
Det lilla du tog emot
Du kämpade ensam
Det var så du ville ha det

 

De säger att du hade ett så rikt liv
Och de har så rätt
För det finns ingen som sett allt det du sett
Varit med om det du varit med om
Som enbart stärkts av allt som livet gett

 

Du var den starkaste av alla
Jag kommer alltid med stolthet låta ditt blod cirkulera i mina ådror
Jag vet att det är din styrka jag ärvt
Och att det är det jag fått av dig som hållit mig vid liv
Jag kommer alltid att älska det du gett
……och vara evigt tacksam……

 

VÄNNER...
Det heter så vackert:
"framgång skapar vänner-
motgång prövar dem"

 

Antingen hade jag ingen framgång
eller några riktiga vänner
För nu efter 10 år i mörkret
så står jag ensam
ensam och övergiven.

 

Ett fåtal halvvänner har kommit och gått
besvikelser, svek och ännu fler svek
och jag skulle aldrig våga lita,
igen.

 

Jag avskyr de som inte försökte
jag avskyr de som gav upp
alla dem som aldrig trodde på mig
och som inte förstod mitt behov av dem.

Men mest av allt hatar jag migsjälv
för att...
för att jag var en sådan värdelös människa utan vänner
jag förtjänade nog aldrig något bättre.

 


Jag gråter nu
tårarna rinner
för de 10 förlorade år
10 år i ensamhet

 

så många onödiga ärr på mina armar
som aldig blivit till
om jag haft någon som kunnat trösta
någon annan än rakbladet.

 

Kanske var mitt liv
mina problem och mitt mörker
försvårt att förstå sig på
kanske drog jag mig undan
kanske vågade jag inte ens lita från början.

 

Men var jag aldrig värd något?
en kram? en klapp på axeln?
lite tröst? eller en sekunds ögonkontakt?
För jag bad inte om förståelse,
men jag önskade mig mer än bortvända blickar,
när jag gick förbi.

 

Jag skriver och jag gråter
jag önskar mig vänner
och jag förlåter
om någon nu känner
för att bli min vän

Ja, jag skriver och jag gråter
jag önskar ni förlåter
alla mina fel och brister
Men ni behövde aldrig stoppa blod från mina vrister.

 

För nu är 10 års motgång över
nu tror jag min efterlängtade
framgång kommer
ensam har jag kämpat mig hit
Är jag värd nya vänner nu?

 

Jag står med öppna armar
jag kan ge kramart och trygghet, erfarenheter
och jag kan dela med mig av mitt nu lyckliga och berikade liv
jag kan skratta åt allt, om någon vill skratta med mig

Men vem vill vara vän med en ärrad ensam människa?


Det fanns EN
så många kom
men som sedan gick
endel stannade längre
andra gav upp direkt

 

Allt från oskyldiga klasskompisar
(vänner... lärare... medmänniskor)
till proffessionella psykologer
ingen vågade stanna och hjälpa
en ensam, självdestruktiv, vilsen liten tös.

 

Men så kom HON in i mitt liv
hon smög sig in
Men nej, jag skulle aldrig våga lita
ville inte bli sviken,
igen.

 

Så jag berättade hur h.o.p.p.l.ö.s jag var
jag visade min trasiga kropp
min trasiga själv
försökte få henne att förstå
förstå att det var försent
Jag skulle aldrig hålla mig vid liv
det var försent
ingen skulle kunna hålla mig vid liv

 

Men hon stannade kvar
jag försökte säga farväl
men hon sökte upp mig gång på gång
på krogar och järnvägspår
bröt sig in i min lägenhet
stoppade blodet
höll om
tröstade

 

Gång på gång

 

så många kramar
hade jag aldrig förut fått.

 

Hon fick se
det ingen förut sett
hon fick se mig gråta

 

Jag gjorde vad jag kunde
för att få henne att ge upp
för det var ju redan försent
Jag testade och jag slog
hotade och rymde
men hon gav aldrig upp
hon slutade aldrig att älska
mig?

 

Eftersom hon endå skulle envisas
med att hålla mig vid liv
eftersom hon faktiskt trodde på mig
så började jag våga kämpa
orka kämpa
kämpa mig igenom mörkret

 

Jag fick ett liv
till slut
ett liv värt att levas
och Hon står kvar
än idag

 

TACK! Tack för allt
Tack min vän
min enda vän

 

social fobi

Ensam

Varför pratar ingen till mig

är jag utfryst

eller är det min spelade spändhet

som skrämmer bort omgivningen

Är det ingen som ser att det bara är rädsla?

 

Ensam

i en skola full av liv är jag ensam

ingen som vill tala med mig

det finns ingen vän till mig

Ingen som följde efter mig

När jag så diskret flydde från skolgården

bort från civilisationen

Nu sitter jag här

och lider

i och av min ensamhet

Jag är ett litet barn

lämnad ensam på en buss

någonstans i detta land

ihopkurad i sätet

tårfyllda ögon

Varför vill ingen ge ett barn en tröstande kram?

 

Jag kämpar emot ensamhetens tårar

för ingen ser mig som ett barn

De ser en kaxig tonåring

förhoppningsvis

eller så ser de den 20åring jag är..

en omogen sådan

vuxen med trotsigt uppsatta fötter på sätet

 

Jag väntar på den snäsiga frågan

"sitter du med skorna i soffan hemma också?"

kanske borde jag svara att jag inte har något hem

antagligen svarar jag "Ja, det gör jag"

Säkerligen frågar ingen.

För ingen ser mig i min ihopkurade kropp...

 

I den riktiga verkligheten

bland människormassor

runt, runt i det stora landet

och jag är med

Jag är här

Min styrka stärks av varje sekund

långa plågsamma sekunder..

med rädsla och panikångest

jag härdas genom KBT

Jag kämpar och pustar ut

Omöjligheter blir till möjligheter

Mardrömmar blir önskedrommar

 

 

Följande tillhör det förflutna, ja, jag var vid döden och vände, men jag vände i tid och kommer aldrig gå åter.

 

Att klara gymnasiet. 4/10.06

Vaknar upp i min säng

det är ljust utanför mitt fönster

undrar varför klockan inte ringt

undrar vad jag gjort kvällen innan

men de sönderskurna handlederna

talar tydligt om att natten var hård

blodet förklarar att igår fanns ingen morogndag

 

Men morgonljuset väckte mig

en ny dag, men missad morgonlektion

bandagerar handlederna

kollar igenom kroppen

hals, nacke och ben är oskadda denna natt

öppnar kylen

klunkar en cider

klär på mig ett par jeans och en munkjacka

sminkar det döda ansiktet

 

tar ut en andra cider ur kylen

häller över till en petflaska

tar på mig skorna

med ett leénde och lite småvinglig kropp

tar jag mig iaf till skolan

väl framme slängs den nu tomma flaskan

jag (låtsas)ler åt den nya dagen

 

måndag

Tunn jeansjacka

tjocka vantar

två systemetpåsar

På en bänk i parken

 

Hälsosamma människor springer förbi

jag tar två klunkar till

sitter kvar

någon tittar konstigt

jag tittar på bokstäverna jag skriver

Det är kallt

jag frös

alkoholen dövar

Jag är 19 år

men redan fast på parkbänken

 

tisdag

Med mina sista krafter tog jag mig hit

med mina sista pengar

och i mina sista minuter i friheten

tog jag mig hit

via systemet till stationen

 

Vårsolen tinar mitt frusna hjärta

men jag vet, det är försent

försent att fly från flykten

jag vet att de snart hittar mig

jag vet att de kommer att ta mig

 

I mina sista fria minuter

Jag klunkar så mycket min kropp kan ta

(den gränsen är dock passerad)

spottar blod

kräks blod

kanske har de rätt

(kanske har jag gått förlångt)

tömmer flaskan

väntar på att bli hämtad

 

Jag har slutat fly.

 

Torsdag

Ihopkurad i en säng på psyk

abstinensen tinar av tabletter

sår av naglar på hals och nacke

svettluktande T-shirt

prat överallt

av upp eller neråtdrogade personer

Jag vill hem

krossäkra fönster

Vad gör jag här?

vill inte höra, vill inte se

blev av med min MP3

"jag kan ju hänga mig i sladdarna" (obs: det gårINTE)

Snällaste läkaren kommer in-

han som ger tabletter

jag drogas bort

vågar inte lämna mitt rum skulle inte hitta tillbaka

rädd

livrädd

för migsjälv

 

fredag

instängd i migsjälv

ihopkurad

men sängen är stor

liksom rummet jag ligger i

instängd

men dörren står öppen

tillsynsgrad 4

Jag stannar i mitt rum

utanför syns de låsta portarna

utanför vimlar det av psykfall och psykologer-

vilka är farligast?

Jag är inlåst med dem alla

och instängd i migsjälv

 

Utanför de gallrade fönsterna ser himlen blå ut

kanske borde jag våga mig ut i korridoren

leta efter receptionen

be om min mobil

ringa min vän (min räddare)

hon som lämnade mig här

höra något från civilisationen

höra en lugn röst

Öppna mig.

 

Lördag (flyttad)

Vem är jag?

sittande i en sjukhussäng

med knäna uppdragna

på psyk

nerdrogad med lugnande

för jag är försvår att klara av

förfarlig för migsjälv

iproppad massa antidepressivt

för att jag inte ska gå under

 

Vem är jag?

som gett upp såhär?

lämnat över mig till dem

jag behöver inte försöka sova

får sömntabletter såfort jag vaknar

behöver inte känna så hjärtat slår

för det håller maskiner koll på

behöver inte veta vad jag heter

eller vad jag gör här-

för det vet DOM

Men dom vet inte, vem jag är

 

någon månad senare

Det vänder

det vänder sakta

men det vänder

 

Jag klättrar uppåt

armarna är möra

men jag klättrar

och jag klättrar uppåt

 

Det ljusnar

men det mörknar då och då

det är inte längre kolsvart

livet ljusnar

 

Jag ler

ler som alltid annars

men det finns en skillnad

Nu ler jag av glädje

 

Nu är det på riktigt

Livet vänder

jag klättrar uppåt

livet ljusnar

och jag kan känna lycka

Nu är det på riktigt!


 

 


.