Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

  HAR STARTAT EN NY/ANNAN BLOGG/HEMSIDA. VILL DU HA ADRESSEN? fråga om det (SMS eller mail: joizmeds@hotmail.com )

Calippo- Min Champion

Det spelar nog ingen roll hur många dagar och år det går, och det spelar ingen roll hur många hästar och människor som passerar genom mitt hjärta och liv. Calippo kommer alltid att ha den största platsen, och jag kommer nog aldrig kunna tänka på eller prata om honom utan att känna alla de där känslorna som hör ihop med hans namn... Kärlek, tillit, saknad, längtan, hopp, rädsla, fruktan, ensamhet, hat inför livet och diagnoser, kamp om överlevnad. vänskap och ännu mer kärlek.

och vi levde- tack vare varandra.

Kanske uppdaterar jag denna sida med mer info om vår tid- våra 15 år tillsammans.. Jag lärde mig mycket av honom,

bland annat lyhördheten för dessa fyrbenta djur.. när han kom hem från beridare hade han ärr av sporrar, var sönderdragen i munnen av inspänningstyglar.

Han var känslig- och han sa ifrån- han reste sig om något inte var som han ville.. Eftersom han endå bara behövde små hjälper så litade jag snabbt på oss båda och började rida honom utan utrustning- då trivdes vi som bäst.

Han lärde mig att ingenting var omöjligt! 

men det viktigaste jag lärde mig var under de senaste två åren när han fick sammanlagt 6livshotande skador/sjukdomar efter varandra, vi trotsade domar, friskförklarades- sedan- nästa skada. Jag viste tillslut inte om jag skulle skratta eller gråta, jag trodde inte livet kunde vara så grymt. Men vi fick en kort period, eller en ganska "lång" på 4månader då vi båda var friska och lyckliga och det var unde de dagarna som jag insåg att allt helvete lärt mig något: Att ta tillvara på varke sekund som man är tillsammans med den man älskar, att ,man aldrig kan ta något förgivet. Men att man alltid kan njuta av nu:et.

Jag minns lyckan av när jag fick leda ut honom på gräset utanför stallet, dock med hårt bandagerade ben- men jag fick ta ut min älskling från den box han stog i boxvila i.. Sedan kom lyckan av att få gå på promenad i 5min.. sedan att släppa i sjukhage, sedan igångsättning- att få sitta på honom igen.. att få släppa honom på sommarbete.. Att få träna.. för nöjes skull, för njutningen och vänskapens skull..

Men ingenting varar för evigt, och när hans ögon sa att han orkar inte gå igenom en tuff konvalescent till, och när veterinärerna sa att det inte gick att göra mer. Då kunde jag inte göra annat än att ta det tuffa- men ändå så självklara beslutet- att låta honom gå.

Så, en spetemberdag 2006 ledde jag ner honom till sin sommarhage, vår veterinär var med, Jag gav honom en puss på mulen, backade sedan ett steg och lät veterinären gå fram, Calippo hade ont, men han fick ändå vara lycklig sin sista tid.

Detta är den sista bilden som togs på honom/oss, det var några timmar innan veterinären kom, jag red ut på ängen och tog av tränset, en sista gång skulle vi få känna den tillit vi hade tillsammans, vi galopperade runt på ängen, och vi båda var lyckliga- fast att vi nog båda viste att detta var slutet.

 

Vad som hände med mig närmsta året efter hans bortgång har jag idag inte så mycket minnen av- antar jag var så när aman kunde att följa efter.

 

nu 2,5år efter hans dödsdag är jag tacksam att jag lever. Jag saknar och bär med mig minnerna av honom, men jag sörje rinte längre, jag ler, med en millimetertår i ögat, åt allt vi gick igenom.

 

6års helvete, ett halvårs lycka- 2månaders väntan på slutet.

 

Det var värt det, jag ångrar aldrig något jag gjorde för den hästen, att jag offrade allt (skola, vänner, hälsa osv) men jag skulle nog aldrig göra om det...

.